BLOGI

06.11.2020

Biobankforskning-vad är det?

Den forskning som baseras på material från biobanker kallas allmänt för biobankforskning. Men hur skiljer sig biobankforskning egentligen från traditionell medicinsk forskning?

Medicinsk forskning har alltid gjorts under historiens gång, och forskningsresultaten kan ses i det otroliga kunnande vi har inom hälsovården idag. Klinisk forskning strävar ofta till en tidigare och effektivare diagnostisering och vårdmetoder, emedan företag ofta utvecklar mediciner och produkter för vården. Den gemensamma nämnaren är behovet av patientprover och data, utan dem kan vi inte förvänta oss bot mot sjukdomar som saknar det idag, som tex Corona.

I Finland sker medicinsk forskning numera alltid med antingen patientens/provgivarens samtycke eller med tillstånd från Fimea (tidigare Valvira). Patientens samtycke behövs då forskaren vill ha prover eller information direkt av patienten, tex ett blodprov. Kliniska blodprov som tas för vård av patienten sparas inte i sjukhuset och kan därför inte senare användas i forskningssyfte. Men däremot arkiveras de vävnadsprover som tagits för diagnostiken, ifall dessa prover skulle behövas senare i patientens vård. Därmed har vävnadsarkivet med tiden svällt, och innefattar numera över en miljon prover i HUS. Dessa prover ligger dock inte och samlar damm, utan de används aktivt för forskning. För att få tillgång till proverna utvärderas forskningsplanen och forskarens kompetens först av en etisk kommitté (detta gäller även forskning baserat på samtycke) och sedan av Fimea, som beviljar tillståndet att använda proverna. Det här innebär att alla, som det någon gång tagits ett vävnadsprov av, kan redan vara del av ett forskningsmaterial, utan att veta om det. Numera har endel av dessa prover flyttats över till biobanken och levereras därmed endast till biobankforskning.

Så vad behövs biobanksamtycket och biobankforskning till? Svaret är, för en smidigare och snabbare forskningsprocess ur forskarens synpunkt, och för en lättare och öppnare forskning ur patientens synpunkt.

Från biobanken får forskaren inte endast vävnadsprover utan även tex blodprover för de patienter som gett ett biobanksamtycke. Genom att kombinera olika provtyper kan forskningen göras mångsidigare. Med biobankforskning sparas mycket tid då forskaren slipper rekrytera patienter via olika kanaler, och be dem komma till sjukhuset för att ge ett blodprov. Biobanken kan leverera flera tusen blodprover inom en kort tid, istället för de år som det skulle ta med den traditionella metoden. Under den pågående Corona-vågen har de prover som biobanken samlat in, innan en patient smittats av viruset, visat sig vara guld värda för forskningen. Hur annars kan en forskare samla in ett prov både före och efter smittan, då det är omöjligt att förutspå vem som insjuknar? För patientens del innebär samtycket att blodprovet kan ges när och var det bäst passar, tex i samband med andra diagnostiska blodprov. Personligen tycker jag att den största fördelen med samtycket är, att man har rätt att veta till vilka forskningar ens prover gått till och vilka möjliga resultat som forskningen kommit till. Man kan även skilt samtycka till att bli meddelad om det hittats något i ens prov som signifikant kan påverka ens hälsa, tex en viss genmutation eller en odiagnostiserad sjukdom som det finns medicin till. Om man motsätter sig medicinsk forskning, har man även rätt att begära att ens prover inte behandlas i biobanken.

Så, för att svara på min fråga är biobankforskning baserat på just ditt samtycke ett utmärkt sätt att främja medicinsk framgång i vårt land. För finns det verkligen någon som aldrig behöver den vård som just forskningen kommit fram till!

Skrivaren är en fd forskare och numera specialplanerare på Helsingfors Biobank